”Strong is the new skinny.” Skippa svälten och in på gymmet och pumpa istället. Byt ut flygvärdinnediet mot proteinpulver och kvarg. Men vänta nu, känns inte det här som att man har bytt äpplen mot päron?
Är det starka, muskulösa idealet verkligen så hälsosamt? Den här frågeställningen kom upp i mitt flöde på Instagram alldeles nyss, det var Lisa Jisei (författaren till utmärkta boken ”Jag är sjuk”) som lyfte upp ett blogginlägg hon läst, som var en motreaktion mot en krönika på temat ”muskler är det nya svarta”.
Jag gillar inte alls det muskulösa idealet. Och missförstå mig inte nu, jag är den första att uppmuntra styrketräning. Men som före detta ätstörd och med särskild radar för trender som kan trigga liknande mekanismer som jag en gång råkade ut för tycker jag det är tröttsamt att ett ideal bara byts ut mot ett annat.
Plötsligt ska vi tjejer ha synliga muskler och mer eller mindre bo på gymmet. ”Mörda lår”, ”mosa biceps” och ”mata chins”. Med den långa träningsbakgrund jag har kan jag säga att det är tamejfasen supersvårt att lyckas bygga några som helst synliga muskler som kvinna. Det ska till stenhårt arbete och gärna genetiska preferenser. Chins är det inte många kvinnor som klarar och visst är det kul att kunna, men det är inte en chin som kommer att vara nyckeln till god hälsa och välmående.
Det har blivit så skruvat i träningsbranschen idag. Diverse olika aktörer uppmuntrar nya ideal för att få kundunderlag till sin verksamhet, det är absolut något jag förstår. Men mitt i denna röra står konsumenterna och känner sig förvirrade. Måste man klara en chin för att vara ”bra”? Är det dåligt att inte gymma flera dagar i veckan? Är det meningslöst att träna hemma med kroppsvikten som motstånd? Är armhävningar helt ute? Måste man stänga in sig i en crossfitbox och leva på kvarg för att vara någon att räkna med?
Förlåt mig, men ibland vill jag bara slippa alla chiapuddingar, rawgurtar och hälsosmoothies. Jag gillar sådan mat, men inte enbart. Jag behöver få min rågmacka med generösa skivor ost, jag vill ha min frukostyoghurt med ett berg av müsli och jag vill dricka min apelsinjuice.
Tränar gör jag när jag hinner, vilket inte alls blir lika ofta som innan Adrian föddes. Ett par timmar i veckan snittar jag, allt som allt. Mitt forna löpupplägg med intervaller enligt konstens alla regler är ett minne blott. Jag känner mig hälsosam, men jag blir också förvirrad när mitt Instagramflöde talar om för mig att min frukostmacka borde ha bytts ut mot rawgurt och quinoakex. Ångest får jag inte, men det råkar nog många ut för.
Kan vi inte bara skippa alla ideal och uppmuntra folk att göra så gott de kan? Lite av varje, plocka russinen ur kakan? Bara en tanke i all ödmjukhet… Här är Lisa Jiseis Instagraminlägg förresten.
(PS: Bilden ovan togs för några dagar sedan här på Seychellerna. Foto: Jonas Hansen. DS)
Heja dig och tack för detta inlägg! Instämmer helt.
klokt skrivet, jag tänker precis i samma banor. det här gäller ju i synnerhet oss snorsportare som flåsar på hårt och/eller länge. vilken härlig bild förresten 🙂
se till att njuta för fulla muggar!
Som numera ”nykter” ätstörd träffade denna text rakt i hjärtat. Tack!
Bra inlägg Petra! Kan också bli lätt trött på att man idag ofta ser på träning som något som ska optimeras till varje pris. Träna för hälsa och självklart för att hålla sig i fin form om det är det som är målet men låt allting vara på en rimlig och favoritordet lagom nivå. Äta så bra mat man kan men inte bryta ihop om man inte lyckas vissa dagar/veckor 🙂
Härlig läsning för en som göder sin stora bakdel med all sköns god mat och dryck om helgerna. Springer 3-4 pass i veckan i mån av tid och försöker hålla lite mer hälsosam kost.
Nån kropp att tala om har ej denna 40+, men det får vara okej. 🙂
Sant.
Även forskare har noterat detta, och jag skrev en artikel på ämnet för några år sedan:
http://livskick.nu/ideal-som-ideal-om-varfor-strong-is-the-new-skinny-inte-enbart-bor-hyllas/
Petra for president!
Har samma historik som dig och är en f.d ätstörd (lidit av både anorexi, ortodoxi samt bulimi) som trots år som frisk ändå kan falla för den där jäkla ångesten kring mat och träning som idag huserar 24/7 i media.
Känna att man kanske borde äta mer ”cleant”, skippa gluten och varför inte mjölkprodukter när man ändå håller på! Och mitt cyklande fram och tillbaka till förskolan samt ett, ibland tre om man har tur, löppass i veckan kanske är rätt mesigt. Man kanske borde börja med crossfit, göra chins som om det ej finns någon morgondag och köra ultramaraton?
Men så kommer jag på mig själv och skakar av mig alla fåniga tankar. För jag älskar mat. God mat, nyttig som onyttig. Och jag tränar när det finns tid och ork utan press, pulsklockor och tävlan mot andra.
BALANS!
Damn autocorrect! Ortorexi skulle det stå!
Men tack!! Äntligen någon som är ”i det” och säger som du. Du har så himla rätt i allt du säger och fick mig att känna mig så nöjd över mig själv och min en gång i vecka yoga❤️. Kramar!!
ABSOLUT ska vi uppmuntra varandra för det vi gör. Jag är jätte noga med att avslå mig kommentarer när någon säger saker som ”- Men jag tränar ju inte alls lika mycket som dig!” Eller ”Jag försöker äta nyttigt, men är inte i närheten av dig!”. Mitt svar blir alltid att de ska sluta jämföra sig med andra och se till det de själva gör som är bra. Men man (vi kan säga jag) ska heller inte behöva be om ursäkt för att jag vill leva mitt liv på ett speciellt sätt. Balans i all ära, men idag är det väldigt väldigt svårt att uppnå med alla frestelser vi har omkring oss. Och vad är egentligen balans?! Jag läser här och gillar dig Petra. Jag har ofta en annan åsikt än din men har inte velat kommentera för att jag inte vill vara den som sprider negativ energi. Men nu måste jag säga min åsikt i detta uttalande som ofta återkommer hos dig. Vi lever i en tid där det är i princip omöjligt att uppnå det bevingade ordet balans. Många har stillasittande arbeten, rör sig allt mindre i vardagen, handlar i butik utan att reflektera över vad som hamnar i korgen, ”unnar oss” en bulle till fikat varje dag, en gigantisk påse godis på helgen (allting är ju size maxi nu för tiden liksom)! Det jag vill komma till är att det är extremt svårt att uppnå någon form av balans. Givetvis är det något att eftersträva, men finns det bara ett sätt att nå dit? Ibland känns det så när man läser dina inlägg. Det är BARA att ha disciplin och ta EN bulle och inte två, det är BARA att äta nyttigt fem dagar i veckan och unna sig två dagar, etc. Men för oss som inte kan ta bara en kaka för att det väcker vårt sockermonster, och för oss som lastar i oss mängder av mat bara för att det är en viss typ av mat på tallriken (ex pasta).. Du får tycka vad du vill om olika dieter, men för någon (ex mig är det enda sättet att uppnå balans att äta på ett visst sätt). Att äta enligt diet gör vi ju allihop förresten. All mat är en diet (som du ju säkert vet). Nu är inte detta ett försvarstal men jag är väldigt trött på att du talar så nedlåtande om ”mode-dieter”. För MIG har lchf -kost betytt balans i kropp och knopp. Jag har håller en jämn vikt, har gott om energi att träna o må bra. Jag äter gärna godis någon gång ibland men kan inte göra det för ofta för då vill jag bara ha mer. Jag kan inte äta en smörgås för mig hjärna skriker -Ät halva limpan! 😉 Jag tror att du förstår vart jag vill komma.. Balans är något att eftersträva- absolut! Men HUR vi personligen uppnår vår balans är och måste få vara individuellt. Sen har du helt rätt i att sociala medier ger en extremt skev bild. Och där måste vi hjälpas åt att även lägga ut bilder på det ”ohälsosamma” och inte bara allt nyttigt vi äter o gör. Tack för en bra blogg och podd! // Malin
Jag förstår din infallsvinkel är självklart är vi ju alla olika. Svårt att vara objektiv i en personlig blogg dessvärre. Tänker att läsarna får plocka ut det de gillar och skippa resten 🙂 Kram!