Minns så väl den där småkyliga vårdagen 2004 då jag cyklade iväg till mitt dåvarande jobb på ett stort bioteknikföretag i Uppsala. Huvudet var alltid fullt av existensiella tankar när jag skulle till det där jobbet. Anledningen? Jag trivdes inte alls där, varenda cell i min kropp kände att det här var inte rätt plats för mig.
Det var absolut inget fel på arbetsplatsen, tvärtom. Men det var bara inte rätt ställe för mig. Så efter mycket om och men hade jag fått iväg en ansökan till den ettåriga påbyggnadsutbildningen i journalistik vid Uppsala universitet och hade haft turen att bli kallad till intervju. Redan där hade alltså ett urval skett. Nu skulle 100 personer bli en klass på omkring 30 och nerverna var utanpå kroppen. Hur skulle det gå? Skulle jag komma in?
Det här var lite av en ödesdag för mig. Jag hade tröttnat på att ”lägga år till livet”, ville istället ge liv åt åren. Ville inte bli som många av dem som jobbat länge på min arbetsplats, som var lite bittra för att de inte hade förverkligat sin dröm om att bli operasångare, författare, äventyrare eller vad det nu kunde vara. Av en eller annan anledning valde de att stanna kvar, men jag ville vara den som vågade bryta upp. Hade varken partner eller familj som möjligen kunde ha åsikter, så det var liksom nu eller aldrig. Mina föräldrar var kanske inte direkt överförtjusta över att deras dotter drömde om att säga upp sig från en trygg, fast anställning för att ge sig på ett yrke med hög arbetslöshet. Men vad kunde de göra? Hade jag varit förälder till mig själv hade jag också insett att den här tjejen kommer ändå att göra som hon vill…
LÄS OCKSÅ: Jag vill också få vara svag och ledsen
Väl hemma efter arbetsdagens slut kastade jag mig över posthögen på hallmattan. Där var det, brevet från Uppsala universitet. Ritsch, ratsch – ut med innehållet. Sedan: glädjevrålens GLÄDJEVRÅL. Jag hade kommit in! Jag var antagen! Jag var en av de 30 lyckliga som skulle få gå journalistutbildningen. Ett första steg mot min nya drömkarriär var taget. Lyckan visste inga gränser. Tänkte faktiskt på just den dagen tidigare idag när jag satt i studion på Beppo Ljudproduktion där min podcast Maratonpodden spelas in. Mittemot mig hade jag en drömgäst sedan länge, Paolo Roberto, vi pratade italiensk mat, träning, föräldraskap och en massa annat och jag kände att det är ju det här som är rätt för mig. Aldrig har det varit så lätt att kliva upp ur sängen på morgnarna som när man får jobba med det man älskar. Att få träffa nya människor och intervjua dem om deras liv och tankar är en stor förmån, en ynnest.
Precis som för Paolo har resan hit inte varit någon räkmacka. Det har varit stenhårt arbete, rakt igenom. Och jag är inte färdig än, det blir jag aldrig. Jag har massvis med idéer som jag vill förverkliga i framtiden, bland annat vill jag utveckla Maratonpodden på en rad olika plan. Jag tror stenhårt på podcasten som plattform och är övertygad om att vi bara är i inledningsskedet av något mycket stort. Podden är den nya specialtidningen, i mångt och mycket. Min ambition är att leverera en produkt av högsta kvalitet, med inspelning i studio och klippning så att lyssnarupplevelsen blir så behaglig som möjligt. Ingen ska behöva stänga av på grund av svajigt ljud. Gästerna ska kännas intressanta liksom samtalen. Och så har vi sponsorerna, utan deras medverkan hade vi inte haft Maratonpodden.
LÄS OCKSÅ: Jag kommer aldrig att vara nöjd
Annonsinslagen ska inte vara irriterande saker som bara finns med för att de måste, utan jag vill att de ska kännas som en del av programmet. Som en så kallad sponsrad artikel (advertorial på journalistspråk), fast i ljudform. Japp, det kostar mer att jobba så här men jag är övertygad om att både podd och annonsörer tjänar på det. Vi skriver inte folk på näsan utan bidrar med kunskap som är relevant i sammanhanget. Som Apollos och Lisa Nordéns triathlonskola eller samtalen om kemin i Apotekets produkter med ingrediensexpert Pär Svahnberg. Eller matnyttig information om trendig hälsokost med Bertil Wosk, VD på svenska hälsokostföretaget Holistic. Att vi är rätt ute visar Apotekets lyssnarundersökning, där närmare 90 procent av de tillfrågade ansåg att annonsinslagen är inspirerande och ger mervärde åt slutprodukten – att jämföra med motsvarande siffra för annonser i svenska träningsmagasin som enligt Orvesto är 19 procent…
Som ni hör brinner jag för det här. Jag känner en nyfikenhet, utvecklingslusta och spänning som jag aldrig gjorde där på kemilabbet på bioteknikföretaget. Är väldigt stolt att jag vågade ta steget och byta karriär. Du vågar du också – om du vill! Ha en fin fredag!