Hur ska man prioritera löpningen till andra bitar i livet? Här är jag mitt i ett jobbigt intervallpass i Stadsskogen i Uppsala 2013. Foto: Karin Grip.
I senaste numret av magasin Spring läste jag en krönika signerad Anders Herrmann, en duktig Uppsalalöpare som jag har haft nöjet att träffa live ett antal gånger. Titeln var ”Rör inte min löpning” och det hela handlade om att folk har åsikter om att han tränar så pass mycket och hur detta påverkar hans övriga liv.
Under doktorandtiden tyckte hans kemiprofessor att det kanske ibland blev lite väl mycket löpning för Anders del och välmenande arbetskamrater och vänner har undrat om han verkligen ska träna så där mycket. Han blir ju bara skadad hela tiden och är dessutom inget proffs. Under en session med den psykolog han ibland träffar i samband med utbildningsterapin på psykologprogrammet ifrågasattes också hans löpning men den svåraste kampen har förts i Anders kärleksrelationer där diskussioner om prioriteringar har blivit en känslig fråga.
Anders försvarar sina prioriteringar med att han älskar det han gör och är nyfiken på hur bra han kan bli. Han är glad över att äntligen ha hittat något som gör honom passionerat lycklig och avslutar med att ”det är ju faktiskt så att den som har tyckt om något mest när den dör vinner”.
Den här krönikan berörde mig starkt och jag ska berätta varför. För även om jag inte på något sätt har varit eller är på Anders nivå som löpare så har jag ändå tvingats försvara min träning massor med gånger. Framför allt i kärleksrelationer där partnern har känt sig bortprioriterad, men även inför familj och arbetskamrater. Alltid har det sunda i att lägga så pass mycket tid på träningen ifrågasatts. Det som gjorde mig allra mest irriterad var då att folk blev sura när jag ifrågasatte hur de prioriterade sin tid. Att sitta i timtal framför tv:n, datorn eller med mobilen verkade inte alls vara lika allvarligt som att faktiskt ge sig ut och röra på sin kropp. Att faktiskt göra något som främjar ens hälsa.
Att träna på ett sätt man trivs med ger livskvalitet och bättre hälsa, det är jag helt övertygad om. Men däremot tycker jag det är viktigt att lite nu och då göra en ”reality check” och ställa sig själv frågan varför man egentligen tränar så pass mycket. Är det för att kompensera för något annat? Saknad efter kärlek, någon att tycka om, en mening med livet? Det är naturligt att man instinktivt hamnar i försvarsställning så fort ens prioriteringar ifrågasätts, men om du verkligen lyssnar inåt och är 100 procent ärlig mot dig själv – är du verkligen, verkligen nöjd med din situation? Eller är det lättare att hävda att löpningen är så pass viktig att jag inte har tid att ha en relation och hinna umgås med vänner som inte är löpare, fast jag innerst inne önskar något annat?
För egen del hamnade den här frågeställningen i fokus när jag blev skadad i höstas och inte kunde springa ordentligt på ett tag. Då hade jag ägnat den första halvan av 2014 åt massvis med träning inför Swissalpine Marathon och sedan UltraVasan. Jag var euforisk över min löpning men hade ett litet hål i hjärtat. Ett hål som blev allt mer påtagligt när löpningen försvann ur mitt liv på grund av en hälsporre. Hålet i hjärtat saknade kärlek och en riktig mening med livet. Träningen var en pusselbit, men jag insåg att mitt liv inte skulle fungera fullt ut om jag inte såg till att få ordning på hela pusslet.
Det handlar inte på något sätt om att sluta träna, men om att börja lära sig att kompromissa. När jag gick in i en relation med någon jag verkligen tyckte om och ville ha kvar i mitt liv insåg jag att det fanns mer i livet än träning. Han ifrågasatte heller aldrig mina val som ofta var fallet i tidigare relationer. Däremot ville jag anpassa min tillvaro för att kunna umgås mer med honom. Jag såg till att verkligen ta i när jag väl tränade och kände snart att jag kände mig starkare och piggare fast jag de facto tränade mindre antal timmar än tidigare. Men nu hade jag en fin anledning att genomföra mer effektiva pass och sakta men säkert kom jag fram till att för mig är det så här livet ska vara. Så på ett sätt kan jag tacka hälsporren för att den tvingade mig att ifrågasätta mina tidigare val och börja min resa mot ett mindre kompromisslöst jag.
Men det här är som sagt min resa, den behöver inte vara densamma som andras. Till exempel Anders. Hur som helst vill jag tacka honom för en ytterst tänkvärd krönika och önska honom all lycka med livet och löpningen! Fler tankar på temat kärlek, liv och löpning?
Hej
Den här diskussionen dyker upp ofta, i alla fall i media. Kanske särskilt vi som inte är så talangfulla kan få frågan- ”varför tränar du så mycket, du kommer inte vinna SM direkt?”. Frågan kan reta upp oss och till och med såra oss – den ifrågasätter det vi tycker om. Den uppretade kanske vill svara – ”varför lägger du ned så mycket tid på din trädgård – den är ju ändå inte så snygg och du kommer inte få ett uppslag i tidningen Din trädgård?”, eller ”Varför lägger du ned så många timmar på att snickra på stugan – du är ju inte så händig, anlita en hantverkare istället?”. Man kan diskutera ämnet mycket länge uppenbarligen. Min egen reflektion är att var och en ska göra den personen tycker är kul. Är det roligt att springa 15 timmar i veckan – spring 15 timmar i veckan. Är det roligt att spendera tid med sin kärlek – spendera tid med din kärlek. Jag tycker inte det ena behöver utesluta det andra – hunden behöver rastas (kan göras under en springtur), barnen ska lämnas och hämtas upp på fritidsaktiviteter – spring dit. Barnet kanske kan cykla bredvid. Eller spring medan barnet utför sina aktiviteter. Det finna också tidiga morgnar, lunchpauser på jobbet, pendlingstid – alla goda tillfällen för att få in träning. Kärleken kan också må bra och hålla längre om man inte sliter på den – ut och spring och längta lite efter din kärlek under tiden!
Jag tycker frågan kanske är felställd. Man väljer att fylla sitt liv med det man prioriterar och värderar. Det innehållet blir då ens liv. I ordet ”prioritera” ligger att man väljer att lägga tid på något till förmån för något annat. Man kan välja att lägga nästan all tid på träning, om det är det som ger mening i ens liv och stämmer med ens värderingar om ett gott liv. Det kommer då bli svårare att få utrymme för sånt som relationer. Så länge det är i enligthet med som man vill leva livet och det som gör en lycklig så är det gott nog. Vill man ha utrymme för relationer och annat går det inte att träna lika mycket, men då är det ju det man värderar istället och som då blir ens liv.
Jag har svårt för tänk som tar patent på vad man kan kalla liv eller ej. För någon är det kanske ”livet” att träna konstant. Den personen behöver då vara medveten om att det innebär uppoffringar inom andra områden och göra det aktiva valet.
Sedan kan ju det man värderar förändras genom livet. Snarare: Vore märkligt om det inte gör det.
Ang relationer är det något som jag investerar i. Investerar jag tid i relationen växer den, stärks och fördjupas. Investerar jag inte i den sker inte det. Jag kan inte ägna all tid åt att träna och samtidigt förvänta mig att min relation ska växa och stärkas automatiskt. Om jag däremot väljer bort det för att träning känns mer meningsfullt i mitt liv så är det så jag väljer att leva, och de konsekvenserna jag får ta.
Träffade min fru för 25 år sedan har gymtränat i 40 år sprungit marathon
Sedan 2008
Liv 1 utan barn gymtränade lite
Lagom promenerade med min fru
Ibland
Liv 2 med barn( idag 20,17 år )
Tidig morgon eller sen kväll träning
Vid semester pass när familjen
Sover eller jag lämnat dem på
Stranden
Promenad med fru räknas i vissa
Kretsar ej som träning.!
Efter ett löppass på två mil eller
Längre lör morgon
Är promenad med fru o Friskis Svettis
Guide helt ok de har vandringar söndagar . Sjävklart berättar jag ej
Om min löpning. Nästan ingen vet
Att jag springer marathon det gläder mig
Det finns endast en likhet mellan
Mig o Anders Szalkai läste han ”mörkar” pass är man hyffsat snabb
Hinner man långt
Innan man får skäll av hustru !
Tycker att Åsa S är inne på en intressant linje, iallafall avseende träningsmängd vs nära relationer. Angående arbetskamraternas syfte att ifrågasätta träningsmängden tror jag mer att det handlar om att en som tränar mycket bryter normen, o sånt väcker alltid reaktioner.
Iallafall.
Som partner till en som tränar relativt mycket så är det en självklarhet för mig att uppmuntra och stötta det. Han är gladare och piggare på alla sätt. Men det bygger också på samma reaktion tillbaka. I perioder har jag känt att han investerat mer energi i träningen och relationer som tillhör den världen än vad han gjort i familjen. Då blir det ett problem för mig, för dels hamnar han utanför gemensamma familjeaktiviteter och dels får jag bära ett större ansvar för familjen. Plus att jag känner mig ensam, för den energin han kunde lagt på oss försvinner på annat och när han kommer hem behöver han ju också vila. I perioder är det ok, men det förutsätter en balans. Det här handlar ju egentligen om alla sorters hobbys, och inte exklusivt för träning. Det behöver finnas balans (i perioder) och det behöver finnas delaktighet när hen väl är hemma från sin aktivitet. Att som partner känna sig nerprioriterad och/eller exkluderad kan skapa problem för förhållandet.
I slutändan handlar det om att som partners synka sina förväntningar och att inte sluta prata med varandra. Vilket är nog så svårt, iallafall i ett hektiskt småbarnsliv med heltidsjobb o aktiviteter o vänner osv.
Vill tacka för en välskriven o tankeväckande blogg! Känns mer genuin än den andra pga speglar fler delar i livet, tycker jag. Lycka till med lilla bebben, jag väntar nummer två om några veckor och att bli förälder är verkligen en extra dimension i livet. På alla sätt… 🙂