I tisdags var löparen och författaren Markus Torgeby på blixtvisit i Stockholm. Glädjande nog hade han tid att klämma in ett besök i Maratonpoddstudion! Foto: Petra Månström.
Det fanns en tid då jag var helt besatt av att bli så snabb jag bara kunde bli. Trots brist på annan talang än möjligen tjurskallighet ägnade jag timmar och massor med energi åt att nöta, nöta, nöta i spåret.
Hade en klump i magen varje gång det vankades intervallpass och rev och slet ofta under passen, fast kroppen protesterade. Blev frustrerad och besviken över att alla investerade pass inte gav den utdelning jag ville. Samtidigt kunde bekanta och vänner som precis börjat löpträna springa prestera mycket bättre tider än jag nästan på direkten. Kände mig misslyckad och dålig. Funderade en hel del över hur jag skulle bli snabbare. Förbjudna tankar som att jag borde gå ner några kilon viftade jag snabbt bort, men desto svårare var det att bli av med tankarna över hur misslyckad jag var. Jag som alltid hade alla rätt på proven i skolan, högsta betyg i alla ämnen (ja, utom gympa då…) – och nu klarade jag inte av detta? I löpning hade jag ju typ sämst betyg.
LÄS OCKSÅ: Egentligen har jag inte kroppen för det, men…
Kämpade och kämpade med min prestationsångest tills jag drabbades av den där eländiga hälsporren i slutet av 2014. Då gick min löpning liksom in i väggen, bildligt och bokstavligt. Jag kämpade på med rehab, testsprang för tidigt, hamnade på ruta ett igen, rehabade igen, testsprang för tidigt och så vidare. Höll på att bli knäpp. All tid och energi jag hade investerat i löpningen kändes liksom bortkastad och min identitet som löpare blev naggad i kanten. Kände mig som ett stort skämt som bloggade om löpning fast jag knappt sprang. Det var en väldigt jobbig tid.
I samma veva fick jag veta att jag väntade barn. Hela den biten var ju ett kapitel för sig, det vet ju ni som har följt den här bloggen ett tag. Min löparkarriär fick sig ytterligare en törn då jag blev tvungen att lägga ner löpningen ganska tidigt i graviditeten, det gick helt enkelt inte att springa utan att bli kissnödig efter hundra meter. Suck!
LÄS OCKSÅ: Är löpningen verkligen viktigare än (kärleks)livet?
Vart vill jag då komma med det här inlägget? Jo, i tisdags träffade jag Markus Torgeby för en uppföljarintervju för Maratonpodden. Ni vet, killen som var en lovande löpartalang i unga år, tränade seriöst men aldrig fick till det på tävlingarna. Så han skrotade tävlandet och flyttade istället ut i en kåta i de jämtländska skogarna. Där ägnade han sig åt att fundera över livet, äta havregrynsgröt – och springa. Under intervjun gick det upp för mig att man faktiskt inte behöver ha mål med sin träning som innebär ett lopp. Markus beskrev målen med sin löpning att få till riktigt bra pass, känna solen och vinden i ansiktet och njuta av att springa i vackra, rogivande miljöer.
Det lät oerhört rätt. Och skönt. Jag har ju tidigare bloggat om att jag numera ser mig själv mer som äventyrslöpare än prestationslöpare. Njutningslöpare är väl ungefär detsamma som en äventyrslöpare. Att hela tiden sträva efter så harmonisk och helande löpning som möjligt är väl ett mål om något.
Eller vad säger ni? Och förresten, du som inte har läst Markus bok ”Löparens hjärta” ännu: gör det. Då förstår man ännu mer varför löpning är så mycket mer än en evig jakt på nya pers.
Damn vad bra, Petra! Jag känner så i väl det här! Jag har styrketränat i många år men lyckas inte få de där snygga, synliga musklerna. När jag säger att jag styrketränar lyfter folk på ena ögonbrynet med kommentaren ”Jaha, precis börjat?”.
Jag kör efter alla konstens regler, äter perfekt och har tryckt alla möjliga sorters kosttillskott utan att ens komma i närheten av de resultat som jag borde få. Som jag har gjort mig förtjänt av. Som jag strävar efter.
Så fick jag en aha-upplevelse under hösten: jag läser nu en kurs i fysiologi och inser att jag helt enkelt saknar de muskelfibrer som gör att jag ska bli så där snygg. Istället är jag bättre på snabb långdistanslöpning – inte alls ruggiga intervallpass eller att få body fitness-muskler. Det blev en liten tröst att min genetik sätter käppar i hjulen.
Väldigt mycket igenkänning i det här! och extra jobbigt blir det eftersom alla vet att man springer mycket (man gillar ju ändå att prata om sitt intresse!) och sen är det pinsamt att erkänna vilka tider man har. Prestationsjävulen delux. Älskar Markus bok!
Njutarlöpning är den enda anledningen till att jag springer!
Kommer aldrig bli snabb, men skiter ärligt talat i det. 🙂
Så himla bra skrivet. Att ”tvingas” (skada) släppa prestationen är det bästa som hänt mig. Älskar nu min löpning. Tack för att Du sätter ord på hur det är för många oss. (Hög igenkänning på de där som aldrig tränat och bara rusar förbi morr)
Kram
Bra skrivet! Håller med fullkomligt!
Har löptränat sedan jag var 10år och älskar löpning! Blir lite trött när första frågan jag ofta får, när jag berättar att jag löptränar är: ”vad har du för tid på milen då?” För mig handlar det främst om att komma ut i naturen eller bara vara utomhus ett tag och ha en stund för mig själv..Men det är såklart individuellt varför man springer..
ÅH, vad bra att du skriver om detta! Att njutning faktiskt också är ett mål. Hurra och mer sånt här!!
Använder njutningslöpare gps eller klocka varje pass? undrar själv varför jag nästan alltid tar tid ?
vilade från löpning 30 år ! nu på väg mot Marathon nr 10 ! tror jag ej blir snabbare möjligen någon minut.
Ett lopp kan bli antiklimax längtar mer till vårvinterpass med fint väder när man kanske får runners high istället för
som vanligt runners die i höstmörkret o blåst via Västerbron…