Det här är ett inlägg som säkert får många att rygga tillbaka. ”Varför skriver hon det där? Skriv om löpning istället!” typ. Men det här måste skrivas, för det är en återgivning av verkligheten. Kanske känner någon igen sig.
Vi kan först slå fast att jag är en rätt smärttålig person. Det gäller såväl fysiska som mentala smockor – för tro mig, jag har fått min beskärda del av livet. Har sprungit ultramaraton, cyklat runt Vättern med bortdomnad underkropp iklädd en sopsäck och så vidare. Att sätta mig på en spinningcykel en vecka efter förlossningen var inga problem, jag tyckte inte att det gjorde särskilt ont även om man såklart var lite tilltufsad i kroppen. Att stå nere i källaren hemma och skruva ihop barnvagnen fast jag var öppen sju centimeter var inte heller något jag tyckte gjorde särskilt ont. Visst var det lite obehagligt, men ställt i relation till annan smärta jag har varit med om kändes det inte särskilt jobbigt.
LÄS OCKSÅ: Att säga en sak och göra en annan
Och visst kändes det lite som att föras in i en bandsåg när jag födde Adrian utan annan smärtlindring än lustgas, men det gick ju trots allt. Dessutom var det häftigt att inte få smärtan maskerad av alltför mycket bedövning, utan att faktiskt få bli ett med den och utforska den. Låter det skruvat? Ja, kanske. Flera gånger tänkte jag att jag kanske borde ha begärt en epidural, kvaddar eller liknande. Men nu blev det som det blev och jag är glad över att ha den smärtupplevelsen i bagaget.
LÄS OCKSÅ: Skulle du springa ett maraton otränad?
Men jag klarar inte hur mycket smärta som helst, särskilt inte om det är en massa saker som hopar sig. Häromdagen hade jag en riktig meltdown och började fråga mig varför jag hela tiden ”står ut”. Är det vad livet går ut på, att härda ut? Inser att jag nog är rätt dålig på att tala om för andra hur jag känner, för jag känner ofta att jag skulle vilja ha mer tröst, uppmuntran och bekräftelse än jag får. Jag är ingen maskin som tål hur mycket smärta som helst, jag gråter också en skvätt när hemorrojderna gör sig påminda. Känner mig som en gammal tant och sörjer den kropp jag en gång hade. Dags att bli tydligare med hur jag egentligen mår, inser jag.
En fin start på lördagen önskar jag dig!