Ilskan har hjälpt mig massor genom åren. Till exempel under ett motionslopp när det sprutar mjölksyra ur benen och skallen skriker åt dig att stanna, då är det väldigt skönt att kunna bli riktigt förbannad och få krafter att plocka fram de sista krafterna.
Har flera gånger skrikit högt åt mig själv för att verkligen få ut allt ur kroppen – och det funkar faktiskt. Det finns något helande och skönt i att bli riktigt arg. Även i jobbsammanhang har några portioner tjurighet och ilska hjälpt mig att piska fram jävlaranamma för att ro iland till synes omöjliga projekt. Som att sadla om från ett välbetalt jobb till ett mycket sämre betalt yrke där arbetslösheten är stor. Och så vidare.
Kort sagt: det finns en stark kraft i att bli arg som inte ska underskattas. Därför har jag valt att våga omfamna de arga tankarna och inte skjuta dem ifrån mig. Jag konstaterar att de finns och jag kanaliserar dem på mitt eget sätt. Krafterna som ilskan frigör är väldigt starka och användbara, precis som jag beskrev ovan. Därmed inte sagt att jag ständigt går omkring och är pissförbannad, det kanske är lätt att tro om man bara läser den här bloggen och inte umgås med mig dagligen. Bloggen och mina andra digitala kanaler visar ju bara små nedslag i mitt liv. Jag är också en väldigt sprallig och humoristisk person, ofta har humorn (då i synnerhet galghumorn) hjälpt mig att överleva väldigt jobbiga situationer såväl på jobbet som privat.
Jag vet att så länge det finns balans mellan ilskan, glädjen och alla andra känslor så är allt bra. Och ingen behöver oroa sig för mig. Det var faktiskt skönt när min terapeut konstaterade just detta, att det finns en fin kraft i ilskan som bör bejakas. Då drog jag en suck av lättnad, att det faktiskt är okej att inte alltid vara superglad. Oavsett om det handlar om slutklämmen av ett lopp eller något helt annat i livet. Kort sagt: våga bli arg ibland, tryck inte undan de känslorna. För annars kommer de säkerligen bara att ligga till sig och poppa upp ännu starkare längre fram. Det är min erfarenhet åtminstone, men sedan är vi ju alla unika.
Bilden ovan: slutklämmen av Nyårsloppet 2011, foto: Micke Sjöblom/Zebrabild.