Det här inlägget skrev jag på mitt Instagram för några dagar sedan, men det blev så uppmärksammat att jag även ville dela det här. Gå gärna in på Instagram också och läs kommentarerna – jag lovar att man baxnar! Trodde inte att det var så här illa på sina håll…
Var ute på en lugn jogg runt Kungsholmen när jag mötte dem. Massvis med skolelever med nummerlapp på bröstet. De första jag mötte sprang med lätta, fina steg och det syntes att de var vana vid att springa. Längre bak i ledet gick det tyngre. Jag hörde tunga andhämtningar och några började gå istället för att springa. Många såg ut som att de verkligen ogillade det de höll på med. Jag kunde verkligen känna ångesten hos flera av eleverna och det gjorde ont i magen att se.
Någonstans hade jag hoppats att skolidrotten ryckt upp sig sedan jag gick i plugget för typ tjugo år sedan. Att det nu handlade mer om glädje än om tävling och att det kanske rentav fanns idrottslärare ute bland eleverna som kunde coacha och peppa dem som hade det extra tungt. Jag hoppas verkligen att skolidrotten ÄR bättre idag än på min tid, trots allt. Men den här ögonblicksbilden gav en trist eftersmak hos mig. Jag hoppas innerligt att elevernas idrottsbetyg ändå inte baseras på deras löptid utan på hur mycket de kämpar. Själv kämpad jag som ett djur men det fick man ingen cred för. Det var bara snabbast som gällde.
Men det finns hopp. Jag håller tummarna för att de elever som har det tufft på idrotten ändå ser att det finns andra sätt att idrotta på. Där njutning och glädje står i fokus. Det är baske mig bland det bästa med att inte längre gå i plugget. Att jag får bestämma själv hur snabbt och hur långt. Och när.
Fler tankar i ämnet? Kommentera gärna! Och ha en fin fredagskväll!
Foto bilden ovan: Emma Shevztoff