Jag efter en kombinerad löp- och gångtur runt Kungsholmen igår. Foto: Privat.
Jag hör till dem som njuter mer av barn UTANFÖR min kropp än när när vederbörande ligger INUTI min mage. Jag är också mycket trött på uppmaningen att jag ska passa på att njuta av graviditeten nu, för ”sedan är det kört”.
I yngre år säsongsjobbade jag i fjällen och ledde barngrupper i olika åldrar. Vi gjorde utflykter på fjället, samlade blommor och plastade in egna vykort, bakade pinnbröd och kastade smörgås med platta, roliga stenar nere vid sjön. Kidsen var softa och vi hade en skön skämtjargong som jag gillade. Jag fattar att det är något annat att ha ett eget barn, du kan ju inte se fram emot att få lämna bort det om någon timme. Att ha barn är ett livslångt ansvar, det inser jag. På samma sätt som det är ett livslångt ansvar att ta hand om sig själv, träna och äta bra och därmed optimera sina möjligheter att få leva ett kvalitativt liv så länge det bara går.
Det jag är less på är att oavsett civilstånd och familjesituation i övrigt ska man alltid få diverse uppmaningar och råd pådyvlade på sig. När jag var 37 år och singel fick jag ofta höra att ”Känner du dig inte stressad över att inte ha träffat någon än? Hur tänker du kring det här med barn?” Hmm, som om jag ALDRIG tänkt den tanken och behövde bli påmind om den där Stressen… Klart som fasen att jag har nojat kring detta, typ sedan jag fyllde 35. Ska man aldrig träffa någon vettig? Hur gör jag om jag helt enkelt inte träffar någon? Gifter mig med mina löparskor?
Nu när jag väntar barn får jag istället höra variationer på temat ”Passa på att njuta nu, för sedan kommer du inte hinna med din relation och sömn kan du glömma”. När jag får höra det där tänker jag att det mesta är projiceringar, andras upplevelser som man får ta del av. Visst förstår jag att det inte är ett enkelt jobb att ta hand om ett barn men någonstans känner jag ändå att vaknätter, där man faktiskt också kan ta hjälp av respektive och familj, känns mer överkomliga än alla de graviditetskrämpor jag har fått känna på. Och mer lär det bli, ju längre gången man blir.
Dessutom: att vara över 35 och ägna stora delar av sin vakna tid åt att noja och fundera över hur ens liv ska bli, det är en tid i livet jag är glad över att slippa. Just nu känns ALLT, inklusive hot om vaknätter, olydiga busungar med mera, långt mer överkomligt än att tvingas bemöta frågor om hur jag tänker kring barn och graviditet. En kvinna som är singel, barnlös och mellan 35 och 45-ish har det inte lätt. Män i samma ålder kan också ha det tufft, men de slipper åtminstone ha den där jäkla klockan som klämtar allt högre. De är trots allt biologiskt spelbara under en längre tid. De kan slappna av på ett annat sätt och inte tvingas ta förhastade beslut, dejta fel personer, noja sönder tillvaron och så vidare.
Jag är snart 40 och börjar inse att för varje sekund man lägger till sitt liv träder man in i en ny fas. Man får nya intryck, nya insikter. Jag tänker inte passa på att njuta just nu eftersom kroppen och knoppen inte samarbetar med mig. Jag tänker fasen inte se livet med barn som en tillvaro där man sakta glider ifrån sin partner och blir trött, otränad och sönderstressad. Då tänker jag ta fram mitt månströmska pannben och göra saker på mitt sätt. Njuta livet igenom, helt enkelt.
Ha en fin söndag!
Bry dig inte om vad de säger. Du har gott om tid att njuta sedan! Både under och efter vaknätter. Dock är mitt råd när det gäller relationen att inte glömma bort varandra. Det kan bli så att relationen får stå tillbaka lite för så mycket fokus är på barnet. Så var det i alla fall i mitt fall, och då är det bra att ha levt ett tag tillsammans så man har fått den tryggheten att man vet var man har varandra, och att man har varandra i alla fall. Vår relation klarade inte den påfrestningen. Men det är nog väldigt olika hur det är. Sen blir det bara bättre och bättre ju äldre barnet blir tycker jag, så är det jobbigt i början så har man mycket att se fram emot sedan ändå.
Det där verkar vara så himla olika. En del tycker det är en fördel att inte ha levt tillsammans så länge innan man får barn, andra tycker tvärtom att det är jätteviktigt. Finns säkert lika många fall som det finns människor…
Tack för att du delar med dig!
Jag kan ibland känna Stressen (är 31) men tack och lov har folk inte börjat fråga mig om Stressen än. Hoppas att det dröjer ett tag till.
🙂
Äsch, man ska inte lyssna på alla ”goda råd”. Jag gillade inte heller att vara gravid men gillar att vara mamma. Har tre barn och har alltid känt att jag haft tid att träna! Min man och jag hade bara känt varandra i tre månader när vi blev gravida men vår relation har klarat det finfint ändå (nu 10 år o 3 barn senare)!
Tror faktiskt att det var Blondinbella som skrev att det t o m kan vara en fördel att inte ha varit tillsammans jättelänge när man får barn. För då blir det ju mer att man bygger ett gemensamt liv där barnet är en del nästan från början och man har inte en massa minnen från ”tiden innan man fick barn” att nostalgiskt blicka tillbaka på… 🙂
Bra inlägg, så var det ofta förr i tiden kanske även för våra
föräldrar man träffades skaffade barn.
Kämpade för att klara livets nödtorft kanske det skapade mer familjekänsla o
respekt för varandra ?. Även om det var ekonomisk tuffare än i dag Och
man ofta inte bott ihop innan .
När du nyligen var i Turkiet låg
Barnen smutsiga ,utsvultna i drivor
På gatorna ? Rest hundratals mil
Med familjen i Turkiet.indien,Tanzania
O alla möjliga ställen
Ok visst har jag sett barn lida men
Flertalet verkar må bra ! Svensk
Uppfattning om föräldraskap är
Ej världsledande ! Alva Myrdahl
Vänder sig i graven man kan
Leva och fostra barn på olika sätt !
Petras sätt blir nog utmärkt friska
Barn sover när de är trötta äter när
De är hungriga oavsett vad vi vuxna
Tycker !
Ha en skön söndag ! Har nu inga
Barn köp en hund ingen större skillnad
Första åren ” äta,rastas,sköta naturbehov”
Vov vov
Jag är också en som är väldigt dålig på det där att vara gravid. Trots att jag haft (två) väldigt lätta graviditeter så är det som om någon hade gjort mig 20 år äldre på en gång. (Fast det behöver inte bli värre ju större man blir. Tiden v 20-30 var okej). Vedervärdigt. Jag håller däremot inte med om det där med sjukskrivning, jag hade blivit tokig av att gå hemma. deltidsarbete mot slutet var bra, det kan man använda föräldradagar till.
Förlossningar däremot, är min grej, jag skulle lätt kunna tänka mig att föda fler barn-visst det gör överjävligt ont, men det är en rätt cool upplevelse.
Med det sagt så måste jag vara lite av en såndär negativ människa som du stör dig på, fast med en twist. Ja, det är enklare när barnet väl är ute, men också så enormt och oerhört mycket mer komplicerat. Jag var förvisso knappt tränad alls när jag födde barn och har startat min löparkarriär efteråt, men ndet är nog viktigt att förbereda sig på att kroppen faktiskt verkligen inte alls kommer att vara som innan på ganska länge. Om ens nånsin. För oavsett vad många bloggar och kändisar och allt det där antyder så tar det tid att komma tillbaka, man måste ge sig själv det. Bäckenbotten får sig en rejäl duvning, kanske inkontinensbesvär, oceaner av hormonella omställningar, känslomässigt det största man varit med om, livet får ett helt annat tempo. Din kropp kommer att se annorlunda ut, jag blir exempelvis mer sladdrig när jag går ner i vikt, med hängande maghud och osmickrande bröst. Och nu sju år efter förlossning nummer två känns det okej-även om jag sucka när jag drar på mig fel kläder. MIn kropp är grym, den kan alstra coola ungar och springa maraton.
Ja, vaknätter är tuffa. Ja, det sliter på relationen (sömnbrist i typ ett haövår i sträck gör ganska konstiga saker med ens psyke) men det är ju trots allt saker man ska igenom.
Det svåraste jag tyckte var att komma till sans med var att från och med förlossningen var faktiskt exakt ingen tid bara min egen. För även om jag/vi alltid även prioriterat att träna, göra egna saker osv så var det inte förrän jag faktiskt lät den insikten riktgt sjunka in som jag tyckte att det var okej. Allt man väljer att göra prioriteras alltid gentemot att vara med det där lilla livet man har ansvar för och hur man än vänder på det så är det så. Livet på får en spelare till. Oftast är det inte så svårt att hitta den där balansen men man måste alltid göra ett val, varje gång, till skillnad från innan när det ”bara var att resa sig och gå”. Självklart har man måsten även innan man har barn, men de finns ju kvar även efter, nu har man ett till, ganska mycket större.
Jag förstår dig i din frustration över graviditeten, jag har varit där själv. Men ett råd-fast du inte vill ha fler-med stor omtanke. lägg en del krut på att acceptera att livet och du och din kropp kommer att förändras, massor. Många saker kan du inte ens styra över alls. Gå inte i fällan att tänka ”bara bebisen är ute kommer det bli bra igen” det kommer det, men det kommer bli annorlunda, och det kommer ta tid. Ge dig den tiden, hetsas inte av dem som persar på maran 7 mån efter förlossning. Risken är ju att man bara sätter upp nya mållinjer-”bara jag slutar amma”-”bara hen kan gå”-”bara hen börjar på förskola” osv.
Du kommer få en ny kärlek, ett nytt liv och en nya kropp. Ge dig tiden att förbereda dig för landa i det!
Bra skriver! Håller med om att man alltid väger sin egen tid mot barnets. Lätt att få dåligt samvete när man vill tänka på sig själv. Men jag tror det är ett måste att också tänka på sig själv ibland. Man får faktiskt det.
Äsch, det är inte kört, inte på långa vägar. Det går inte att spara sömn och försöka passa på att njuta vid särskilda tillfällen. Livet är ett alldeles särskilt tillfälle och ett konstant tillstånd. Precis som du skriver, njut livet igenom.
Jag fick alltid höra ”vänta tills dom blir tonåringar” när tjejerna var små, det lät som ett hot eller som en varning, men visade sig vara ett löfte som innehöll magi, ren tonårsmagi med livsglitter i ögonen.
🙂
Helt underbart rakt och befriande inlägg! Tack för bra läsning en måndag kväll. 🙂
🙂
Har precis börjat följa din blogg och podd och tokgillar verkligen båda:-) Du verkar vara en energifylld och beslutsam person och därav så hoppas jag verkligen att du kan skaka av dig alla dåliga och tråkiga råd om att passa på att vila osv. Är faktiskt helt övertygad om att du kommer fixa mindre sömn (om det ens blir så) och ett energifyllt härligt barn. Din grundenergi är liksom redan rustad för det. Dom som uttalar sig har förmodligen inte din energinivå och därav är det meningslöst att jämföra sig med dessa. Jag är så förbenat trött på alla som ska slå på varningsklockor när det väntas fantastiska barn som faktiskt ger betydligt mer än vad dom tar.
Jag har två små och det är först nu folk slutat ge förmaningar då jag faktiskt på riktigt inte tycker det varit en jobbig resa men har oroat mig i onödan pga alla varningar om vad som komma skall. Först var det om graviditeten hur jobbig den skulle vara, sen förlossningen sen 4-månaders krisen, sen krypfasen då det skulle vara slut på lugnet för att inte tala om när dom börjar gå eller om barn nummer två skulle komma osv osv. Livet förändras men det gör det väl hela tiden och inte minst om man tränar inför ultralopp och tvingas göra en massa prioriteringar. Förändring är ju faktiskt ofta till det positiva.
Heja heja dig! Fortsätt sprid din härliga energi och all lycka med världens bästa äventyr, kommer gå galant:-)
Härligt inlägg jag är nog den enda plus 55 gubben som läser denna blogg .Våra barn är 17,20 år inför Marathon sthlm 2015 sov jag två timmar ”nattvakade” yngre anhörig kom hem för sent.Men jag var glad hela familjen sov när jag gick
till start kan det bli bättre ! gillar du podden lyssna gärna på Evy Palm
Tack för denna underbara kommentar! Visst är det så, folk projicerar sina egna upplevelser på en och att jämföra sig med dessa är ju egentligen meningslöst. Vi är ju alla olika med olika förutsättningar. Kul att du gillar bloggen och Maratonpodden!
Ja jösses. Alla vet bäst. Och att försöka med någon slags skrämselpropaganda – vad ska det vara bra för?
Det ÄR jobbigt i början. Med mina två kunde paniken komma över mig och jag hade svårt att tänka mer framåt en nån timme. Men det GÅR ÖVER! Plötsligt ser man ljuset och då glömmer man hur jobbigt det har varit. Vi föder visserligen bebisar som tenderar att lite grann äta upp oss (i dubbel bemärkelse), men sen blir de barn. Och individer. Innan du vet ordet av springer du kanske med barnvagn. Eller lämnar kotten med far/mormor/kompis med flaska och kommer ut på egen hand. Det är inte förbjudet. Våga lämna knytet och vara själv!
Och en dag springer du på stigar i skogen tillsammans med en glad unge som ser äventyr bakom vartenda träd. Det går inte fort, men det är guld. Rent guld.
Visst har en man några fler år på sig att skaffa barn rent biologiskt, men man vill ju göra det med en kvinna som är på samma plan. Och det blir därför allt svårare för varje år som går att hitta kärleken.
Vill bara säga stort grattis till graviditeten Petra och även tack för en massa bra läsning i bloggen! Är själv gravid, har gått en vecka över tiden och behöver all underhållning jag kan få för att fördriva tiden.
Att inte kunna träna som man är van är frustrerande. Jag sprang till v 20 ca, kunde åka längdskidor ytterligare lite till och har sen fortsatt med styrketräning och simning och det har verkligen räddat mig. Inte samma sak som en härlig löptur men helt klart bättre än inget.
Jag hoppas att du snart börjar må bättre och att du kan fortsätta träna så länge du vill.
Och vad ska jag göra i midsommar? Sitta hemma och vänta på att något ska hända kanske… Kände igen mig i inlägget och helgångesten och kan inte springa för att bota den.