Minuter efter målgång i Stockholm Marathon 2010, mitt livs första maraton. Känslorna är utanpå kroppen, glädjen vet inga gränser. Foto: Privat.
Minns natten före mitt livs första maraton – som också var det tredje loppet någonsin för mig. Jag var så nervös att jag höll på att kräkas, kunde inte sova och skallen var full av de läskiga tankarna på att de tusentals människor som följde min löparblogg på Svenska Dagbladet också skulle följa mitt maraton.
Många var dessutom olyckskorparna som efter den misslyckade halvmaran i Prag tidigare under våren hade dömt ut min ambition att genomföra maran under fyra timmar. Jag var osäker på formen, benen, skallen – ja, kroppen i stort. Det var en ytterst obehaglig känsla av noll kontroll som infann sig när jag ställde mig på startlinjen den där lördagseftermiddagen i början av juni 2010.
LÄS OCKSÅ: Hon var bäst i världen men hatade sig själv
Just nu upplever jag en liknande nervositet. Skillnaden är bara att här kan jag inte bestämma mig för att avstå, kliva av. Jag måste ta mig i mål, på ett eller annat sätt. Men jag har ingen aning om när starten går eller hur loppet kommer att genomföras. Det enda jag vet är att det kommer att göra ont, men jag har ingen aning om hur jag kommer att relatera till den smärtan. Kan man till exempel jämföra sammandragningar med den där bedövande smärtan i benen efter 85 löpta kilometer på UltraVasan 90?
LÄS OCKSÅ: Jag har blivit en sådan som jag tidigare avföljde
Minns den där komiska, stapplande ”löpningen” i UltraVasans slutkläm. Jag började tvivla på att målet existerade och minsta lilla antydan till motlut gjorde mig helt uppgiven och gråtfärdig. Minns också när jag passerade skylten som talade om att det bara var en kilometer kvar till mål. Jag hade sprungit 89 kilometer! Helt galet ju! Plötsligt fylldes kroppen med nya krafter, varifrån kom de? Stegen blev lättare och till och med den där lilla knixen uppför innan man befinner sig på den omedelbara målrakan forcerade jag med lätthet.
LÄS OCKSÅ: Jag trodde det var farligt att ha ont
Vart vill jag komma med allt det här? Jo, jag vill ge en bild av vad som rör sig i skallen just nu. För det är många tankar. Rädsla blandad med försiktig glädje. Men, framför allt: en stark känsla av kontrollförlust. Den är stundtals väldigt plågsam och säkerligen inte något jag är ensam om. Att liksom bara vara standby och invänta något man inte har en aning om hur det ska gå till, undrar hur det kommer att påverka mig när allt är över? Och nej, det gick ju inte att kliva av. Även om jag är bra sugen på det ibland. Varför måste det göra ont när ett nytt liv kommer till världen? Kan ingen bara flyga hit bebisen?
Hoppas din måndag har börjat riktigt bra!
Hej Petra,
Det kommer gå super! Du har alla förutsättningar för det som du tränat + profylax! Jag vill dela med mig av min upplevelse i hopp om att inspirera dig till en positiv upplevelse.
Jag födde mitt första barn för 7 dagar sedan och har precis som dig inte vart det minsta förtjust i graviditeten då jag upplevt den som begränsande och känt att min annars så starka kropp kapitulerat på diverse sätt.
Vattnet gick BF +3 på kvällen, vi åkte in för standardkontroll, allt såg ok ut. Åkte hem för att invänta värkar. Värkarna kom så fort vi kom hem igen. Efter 4 timmar hemma orkade jag inte mer och åkte in m sambon, väl inne var jag öppen 6 cm. 1 timme senare fick jag krystvärkar, efter kontroll bekräftade BM jag var fullt öppen och det bara var att köra på. 17 min senare var barnet ute. Födde med 50% lustgas och två ipren. Inte en bristning.
Visst gjorde det ont men det var inte ohanterligt, jag ville inte dö och jag funderade inte på att gå hem eller liknande. Det fantastiska var att jag äntligen kände igen min tidigare så starka kropp. Det var som en revansch på hela graviditeten. Första veckan med dottern har vart fantastiskt och det är så kul att se kroppens snabba återhämtning som går åt ”rätt håll” nu istället.
Du har det bästa att se fram emot, lycka till!!!
Petra! Igår sprang jag Frankfurt Matathon till typ fem avsnitt av maratonpodden. På tid 04.03, 12 minuter bättre än målet! Nog för att det var jag som sprang- men tack till dig med gäster för pepp! ❤️ Kram Boel Ekman
Nu kommer jag låta klyschig (sorry), men alltså tänk inte för mycket. Man kan definitivt inte påverka allt (din point, jag vet), men det som händer händer oavsett om du har oroat dig eller tänkt tusen tankar. Det kommer troligtvis inte bli så som du tror ändå. Kanske 100 gånger bättre! 🙂
Man reagerar verkligen inte som man tror. Jag trodde att jag ville att sambon skulle massera min rygg under förlossningen. När han lydigt började röt jag åt honom: Rör mig inte!!!” Haha! Stackars sate…. 😀
Kram M
Hej! Måste först säga vilken otrolig inspiration du är för mig 🙂 älskar din podd och läser bloggen jämt!! Jag har en önskan som jag säkert delar med många… Kan du snälla snälla intervjua en orienterare i marathonpodden? Jag är 19 år och har ägnat stora delar av mitt liv åt denna underbara sport. Det finns så mycket roligt att prata om och skulle vara så kul om fler ”vanliga” löpare fick upp ögonen för detta. Exempelvis skulle det vara intressant med en intervju med Lena Eliasson som springer både orientering och var uttagen till VM i marathon i år. Eller varför inte Jerker lysell, sjukt snabb spritorienterare som jag själv känner. Listan är lång på intressanta och extremt duktiga elitidrottare inom orientering!! Tack för en grym pod och hoppas du tänker igenom min önskan lite.. Kram!
Måste säga att föda barn påminner väldigt mycket om att springa maraton. Det är svinigt jobbigt och gör ont, men efteråt tror man av någon märklig anledning att det var fantastiskt.
Lite pepp nu: Jag kände i alla fall att jag hade stor nytta av att ha en sorts mental beredskap för att jag faktiskt klarar att köra på fast att jag är precis hur utmattad som helst. Det hade jag ju liksom gjort förr.
Och förresten kan man få bedövning :-).
Hej!
Jag är ingen sportig person alls, så jag vet kanske inte egentligen vad jag talar om, men jag tycker att man istället för att jämföra förlossningen med ett maraton så kan man likna hela ”få barn” grejen med ett triatlon där graviditeten är en gren, förlossningen en och tiden efteråt är den tredje grenen. Och alla är vi olika ”bra” på olika delar, och har olika förutsättningar att klara av dem. Jag har två barn och har haft helt ok graviditeter. Inte jättejobbiga, men inte helt enkla heller. Mina förlossningar har varit riktigt bra båda två; snabba och helt utan smärtlindring och komplikationer. Jag är en sån som lätt skulle kunna ha tio barn om det bara handlade om att föda dem. Men det gör det ju inte 🙂 För sen kommer min jobbigaste ”gren” som är de första veckorna efteråt. Ont överallt, krånglande amning, dålig sömn, labilt psyke, osv osv.
Så vad vill jag säga med detta då? Jo att förlossningen är inte allt. När det är dags för den så har du faktiskt klarat en av ”grenarna” redan. Och när förlossningen är över så är det en ”gren” kvar som jag tror många underskattar men som det också kan vara bra att läsa på om och förbereda sig inför, framförallt om det är första barnet.
Jag tycker det är så himla mycket fokus på förlossningen när man pratar om att få barn, och att den fått oförtjänt dåligt rykte nästan. Visst är det jobbigt och gör ont, men det är inte alls säkert att det kommer vara den tuffaste delen i just ditt ”triatlon”, den delen kanske du rent av redan har klarat av… 🙂
Lycka till nu på sluttampen, och med de återstående två grenarna!
Håller helt med Caroline! Förlossningen är över på ca 12 timmar för en förstföderska och det är en bit av en kaka att klara av psykiskt i jämförelse med de första två månaderna med en nyfödd hemma. Gallskrik i timmar på kvällarna (helt normalt, nästan alla barn gör det men svårt att hantera för en nybliven mamma med hormonkaos), magknip, strulig amning, enorm sömnbrist, känslor av otillräcklighet osv. En kontrollfreak behöver förbereda sig på att hela ens tillvaro blir helt omkullkastad och att det är bebis som bestämmer mat, sömn, frisk luft och träningsmöjligheterna de första två-tre månaderna. Och tyvärr, pappan har inte mycket att komma med under den här perioden förutom markservice.
Tja, visst styr bebis, fast det är bara att hoppa på tåget! Med mina två barn svävade jag mest av tiden på rosa små moln 🙂
Och det till trots att ena hade en del magbesvär och då skrek hon! Beträffande sömnbrist så medför hormonpåslaget efter förlossning att man som kvinna orkar med att ex vis vakna flera ggr per natt. Den första tiden kan vara stundtals tuff, men även alldeles alldeles underbar!
Jag är väl en sån som hellre skulle återuppleva första månaderna med nyfödd än att vara gravid – många ggr om.
Ja att det bara är att hoppa på tåget som bebis styr fattar nog alla. Viktigt dock att se och förstå att bara för att förlossningen som anses vara tuff för de allra flesta inte är det jobbigaste som upplevs. Många tycker tiden efter är jättejobbig och svår men få vågar tala om det! Och visst är det så att hormonerna hjälper oss att vara vakna längre men de tar väl knappast bort tröttheten?!
Det är ett himla gnällande på vissa. Känner inte igen svartmålningen.
Många anpassar sig inte, utan det är från start så att man försöker få in rutiner hit och dit istället för att gilla läget och ta saker som de kommer när man har barn. På Bvc-träffar t e x är det föräldrar snackar mest om är rutiner…
Nej du tycks ha väldigt svårt att sätta dig in i andras situationer du, det är helt uppenbart.
Petras inlägg handlade ju om att förlora kontrollen och det handlar ju inte bara om förlossningen utan även om tiden (livet) efteråt. Om man tänker att man ska ha kontroll och koll på läget när man plötsligt har en liten spädis att utgå från, ja då lan man nog bli frustrerad och ”gnällig” som du väljer att uttrycka det. Jag känner snarare att det handlar om en känsla av otillräcklighet och inte missnöje/gnäll, men hur man uppfattar det är väl olika antar jag.