M

Vi måste sluta snacka ner oss själva!

av | jul 9, 2020 | Blogginlägg, Personlig utveckling | 1 kommentar

”Njaaa, skulle inte kalla mig för löpare. Jag är mer en joggare.”

”Usch, jag är så långsam att jag skäms.”

”Löpning? Näääeee, lufs är det nog mer.”

”Jo, jag sprang 5 kilometer lätt idag. Fast vet inte om det räknas som löpning?”

Du som läser det här ser ju av förklarliga skäl inte mig framför dig just nu. Men hade du gjort det så hade du sett hur jag himlade med ögonen, hur tangentbordet glödde och hur mycket jag verkligen vill att mitt engagemang för det här ämnet ska lysa igenom i den här texten. För ja, jag blir verkligen seriöst ledsen när jag i stort sett varje dag läser eller hör kommentarer som dem ovan.

Jag vet, jag gör en liknelse! Så här: tänk dig att du bestämmer dig för att laga en god maträtt. Men redan innan du har hunnit blanda en enda ingrediens har du intalat dig själv att inte kommer att smaka gott. Att du inte kan laga mat, att medlemmarna i Kocklandslaget, de kan minsann laga mat. Men din matlagning…den existerar ju knappt.

Så, hur tror du att maten till slut kommer att smaka – med den starten?

Låt mig komma med en kvalificerad gissning: även om du mot alla odds skulle få till en god rätt så skulle du inte märka det. För du hade ju redan bestämt dig: det skulle inte bli bra, för du kan inte laga mat.

Nu överför vi detta på löpning. Hur tror du att en persons löpning påverkas om löparen gång på gång snackar ner sig själv? Dömer ut sig själv på förhand, är sin egen strängaste domare? Klart som fasen att det inte blir bra! Men varför är det så många som gör så här mot sig själva? Någon som har en idé? Berätta gärna i en kommentar! Jag har mina egna teorier, men de kan vi ta i ett annat inlägg. Kram!

Taggar

1 kommentar

  1. Linda

    Jag har en liten tanke om detta.
    Här om dagen bestämde jag mig för att efter mycket om och men börja berätta om min historia om hur jag blev löpare på min blogg. Jag är en ”mullig” löpar vilket har gjort att jag har stött och stöter på otroligt mycket kommentarer och fördomar. Det jag var helt oförberedd på var alla reflektioner jag skulle få och alla som har kontaktar mig om att dom känner igen sig och jag som trodde att detta hade blivit bättre med åren men så fel jag hade.
    kommentarer och folk som tycker massa konstiga saker kan få vem som helst att tvivla på sig själv och tyvärr har många av dessa kommentarer kommit från löpare och människor i träningsvärlden som borde ha en helt annan insikt och hur ska man då kunna se sig själv som löpare om andra talar om för en att det inte kan vara möjligt. På grund av alla fördomar tog det många, många år innan jag såg mig själv som löpare och ännu svårare som ultralöpare . Jag haft förmågan vända detta till en del i min drivkraft men tyvärr har inte alla den möjligheten av många olika orsaker. många hoppar av löpargrupper och annan träning pga av att dom inte känner sig hemma, och känner att dom inte passar in, det är så fruktansvärt.
    Petra du är en grym förebild och det betyder så mycket för mig och många andra att du tar upp dessa frågor
    Tack ❤

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kategorier

Arkiv

Sök

Om Petra

Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!

Maratonpodden

Senaste inläggen